En gång alkoholist…
… alltid alkoholist. Ja det stämmer verkligen. Det jag tänker skriva nu är väldigt personligt och privat och jag hade tänkt lösenordsskydda inlägget först, men jag vet att det finns många där ute som har det som jag och jag skäms inte (längre ska jag tillägga) över situationen. Jag vet att många kan behöva läsa det jag ska skriva nu, så därför får det vara öppet för alla att ta del av. Jag ber redan nu om ursäkt för svordomar som kan förekomma i texten, men jag är så ohyggligt arg, besviken, ledsen, sårad … listan kan göras lång så några fula ord här och där hjälper mig lätta på ilskan lite samt förtydligar hur illa det är.
Tyvärr så är alkoholisten i mitt liv min pappa. Han vill väl kalla sig för nykter alkoholist, och visst var han det i många år men inte längre. 1995 gick han på avgiftning och höll sig faktiskt ifrån spriten i en massa år. Han och mamma skilde sig -96 tror jag det var och pappa träffade en anna kvinna på AA mötena han gick på. Dom är för övrigt fortfarande ihop och hon är trevlig osv osv.
Allt har ju varit bra tills för några år sedan då de båda provade att dricka igen. Det gick inge bra och R ställde kravet på pappa min att nu lägger vi båda av eller så går vi skilda vägar. Så det blev till att de la av, tills förra eller förrförra året då de började igen. Skulle prova och uppenbarligen tycker dom väl att dom kan handskas med spriten för visst i hela helvetet dricker dom. Nu bor ju inte jag med dem så jag vet inte om det dricks något i veckorna, men på helgerna dricker dom.
Tyvärr så misstänker jag att de drack i somras när sonen var med dom i husvagnen fast jag sagt att jag inte tolererar att man dricker alkohol när man ska ta hand om mina barn. Herre gud tänk om något hänt honom och de hade behövt ta sig till sjukhus eller något. Min far drar sig inte för att köra bil när han är på trycket misstänker jag 
. Så var det iaf förr i världen och varför skulle det ha ändrats. Han tycker ju inte att han är full.
Anledningen till att jag vet att det gått riktigt långt med drickandet nu är att pappa och R lovade oss att vi skulle få en slant av dem när vi bestämde oss för att köpa något eget boende, för att hjälpa till lite. Nu har vi ju hittat ett boende som vi ska köpa och tror ni att det finns några pengar att få???? Nää ä! Nu måste jag ju säga att den jag är mest arg på är mig själv. Hur i hela helvetet kunde jag gå den minan IGEN??? Jag måste vara värsta sortens miffo. Farsan och hans lögner. Jag har levt med dem större delen av mitt liv. Jag borde fattat att det var skitsnack, som vanligt. En gång tidigare har jag behövt låna pengar av honom när FSK (i vanlig ordning) strulat med föräldrardagarna, men inte hade han något att låna ut fast han vitt och brett bedyrat att det är bara att fråga honom nääääääääääär som helst så ställer han upp. [Yeah right] Tack och lov har vi svärisarna som är pålitligheterna själv så dom hjälpte oss den gången.
Spriten är viktigare att bekosta, därför finns det inga pengar! Så är det. Det kostar att ligga på topp. Nu kan jag iaf säga att det var sista gången jag litade på vad han säger. Nu har jag fått nog. Vore det inte för barnen skulle jag bryta kontakten helt. Men jag vill inte förröva barnen på deras morfar. Träffa barnen får han givetvis göra, men sova över hos dom kommer barnen inte få göra. Nu är det slut på sådanan privilegier. Jag åker heller 1 timme enkel resa till min mor eller till svärisarna och lämnar barnen.
Jag är så j-a arg att det känns som om jag har en 3 tons stenbumling på bröstkorgen. Det är ganska svårt at förklara för folk som inte levt med en missbrukare hur det egentligen är. Min man tycker att jag ska släppa det (att vi inte får några pengar) men det är inte så lätt. jag känner mig sviken och bedragen och det är jag som får stå med skägget i brevlådan när vi måste fixa pengarna från annat håll. Nu har ju jag en farmor då som är väääärldens underbaraste och hon har sagt att hon ger oss pengarna (vilket jag inte tillåter, jag lånar gärna av henne men jag tar inte emot penagrna som gåva. Så gott ställt har hon det inte)
Ja efter många om och men kommer farsan och erbjuder sig att låna pengarna till oss. I helvete heller säger jag. Jag vill som sagt inte ha något med honom och R att göra mera. Ja inte mer än att de får träffa kidsen ibland då. Jag har verkligen inget mer att ge eller säga till dem. Nu har min bägare svämmat över. Jag vägrar att ha med människor att göra som ljuger. Jag kan ju inte bara rycka på axlarna åt allt och slå dövörat till. Jag orkar inte ha det så, så då bryter jag istället. Dom är välkomna tillbaka i mitt liv när spriten är i vasken för gott!
Det var det om det för den här gången!
Men oj…vad jobbigt det låter!
Jag har ingen erfarenhet själv av alkoholism, så jag kan inte säga att jag vet hur det är…
Men jag hoppas allt ordnar sig till det bästa…
Många styrkekramar till dig!!!!!
Jaa, visst får du länka till mig! Jag lägger upp en länk hit också…
Kraaaaam
Comment by Sussie — November 15, 2006 @ 1:28 pm
Åh vännen, finns inga ord för hur jag lider med dig. Fy så jobbigt!
Min svärfar är alkoholist (eller kanske numera på väg mot nykter alkoholist då han fick en stor varning med en stroke för ett månader sedan och han verkar nu ha insett sina problem…) så jag kan till viss del sätta mig in i din sits!
Massor med kramar
//Kathrin
Comment by Kathrin — November 15, 2006 @ 8:15 pm
Hej! Hittade hit igen! =)
Inget trevligt alls att läsa det du skrivit här ovan… Tycker så synd om alla dessa oskyldiga familjemedlemmar som drabbas av sånt här…
Jag har ingen egen erfarenhet egentligen… Min biologiska far är alkoholist, men vi har aldrig haft kontakt - inte han och jag! Mamma sparkade ut honom när jag var ca ett år…. Han har hört av sig ett par ggr under årens lopp - alltid full som en gris! Och jag var INTE intresserad av att ha någon som helst kontakt med honom!
Nåväl… Det finns mycket att säga om detta ämne… Hoppas allt löser sig för dig och din familj… OM det är så att han inte kan hålla sig ifrån spriten så är det kanske bäst att NI håller er ifrån honom? Tyvärr…
Kram Nicka (skogsmusmamman)
Comment by Nicka — November 16, 2006 @ 7:05 pm
Hej!
Hittade hit från din söta dotters sida. Gud va tråkigt att läsa, jag känner väl igen från egna nära anhöriga. Det är inget trevligt att umgås heller. Bara massa “fylleprat” Håller tummarna för att de skall skärpa till sig igen.
Kramis Vickan (clarabella mamman *L*)
Comment by Vickan — November 17, 2006 @ 7:10 pm
Hej.. Tack för titten hos mig.
Det där behöver du säkert ta upp och ventilera. Alls inget du behöver dölja.. du kan ju inte hjälpa det.
Mina ungars pappa är alkoholist, så jag vet.. min morfar var en snäll alkoholist, men pengarna räckte aldrig.. mormor fick verkligen pussla.
Jag hoppas att du löser det på något sätt för dig och barnen. Klart barn ska få ha sina morföräldrar/farföräldrar, men till vilket pris. Alkohol och barn hör definitivt inte ihop. Förstår din oro när barnen var där. Jag har oxså våndats ska du tro på grund av spriten med ungarnas pappa.. vi skiljdes senare och barnen har inte haft mycket kontakt med honom.. först nu är det bättre då de är vuxna.
Tjtingeling o ta hand om dig och barnana:-)
Jag som är med i LinsBus, men har denna bloggen oxså där jag mest skriver, den andra är mera fotoblogg:-)
Comment by Pialotta — May 1, 2008 @ 9:46 pm
Jag har själv växt upp med alkohol i hemmet, så jag känner väl till alla baksidor, alla lögner, alla svek, alla slag. Men det som jag inte kan förstå är varför jag själv sitter här idag - ensam och lätt berusad. Dag efter dag…
Comment by En i mängden... — October 7, 2008 @ 7:29 pm
Hejsan! Jag är en tjej på 13 år och lever med en far som är alkoholist. Han var nykter precis ett år och på ettårsdagen när mamma jobbade borta kom han hem full!
Jag vet precis hur du tänker och känner, jag behöver inlägg av andra som tex. det här. TACK!
Comment by Ida — January 13, 2009 @ 6:30 pm